Finlands krigsskadeståndsleveranser till Sovjetunionen 1944-1952

av Jouko Sere, bergsråd
(Översatt av Göran v Pfaler)

Krigsskadeståndspraxisen baserar sig på den gamla traditionen "segraren äger rätt till förlorarens kropp och egendom". De stora krigsskadeståndsersättningar, som ådömdes Tyskland efter det första världskriget, anses utgöra en av orsakerna till den ekonomiska regressionen vid utgången av 20-talet. Då det andra världskriget utbrutit, tog man i den s.k. Atlantadeklarationen år 1941 ställning även till bruket av krigsskadeståndsersättningar, och uteslöt sådana som villkor för fredsavtal.

Vid Teheran-konferensen år 1943 överenskom dock de allierade sinsemellan, att som villkor för fredsavtal bör tillräckliga krigsskadeersättningar fås av krigets förlorande part. När kriget sedermera upphörde, krävdes av Rumänien, Finland och Ungern ersättningar, vilka till sitt innehåll och omfång var sinsemellan likartade. De praktiska förverkligandena blev dock med tiden avvikande från varandra. Det må konstateras, att om man jämför Finlands, Rumänlens och Ungerns krigsskadeersättningar sinsemellan, blev ersättningarna per capita följande:

Finland 80 dollar/person
Ungern 30 dollar/person
Rumänien 15 dollar/person

Då de första fredssonderingarna vidtog under det Moskvabesök den av Paasikivi ledda delegationen företog i februari-mars 1944, ställdes Finland inför ett krav på sammanlagt 600 miljoner dollar, att betalas på 5 år. Då dessa fredsvillkor behandlades i regeringen och riksdagen, bedömdes en sådan ersättning vara omöjlig att betala, och att detta krav, vid sidan av de övriga villkoren, utgjorde en så hög tröskel, att villkoren förkastades. Kriget fortsatte. Regeringen hade bett om ett expertutlåtande om huruvida Finland skulle klara av en ersättning enligt det krav som ställts. Expertkommittén, till vilken bl.a. hörde professor Bruno E Suviranta och bergsrådet Bernd Grönblom, kom till den slutsatsen, att erläggandet av en så stor ersättning var omöjlig för nationalekonomin. Man uppskattade att erläggandes av en sådan ersättning skulle ha förutsatt ca 500 000 mandagar à 8 timmar 300 dagar/år under 5 års tid.

Emedan frågan oundvikligen igen skulle bli aktuell vid kommande fredssträvanden, lät regeringen, medan kriget ännu pågick, en utredning göras över nationens ekonomiska bärförmåga inför de krav som kunde förväntas.

Tiden mellan 19.9 och 17.12.1944

Efter sommarens strider och avvärjningsseger slöts den 19.9.1944 avtal om vapenstillestånd mellan Sovjetunionen, Finland samt konungadömet Storbritannien och Irland.

I det undertecknade vapenstilleståndsavtalet nämns frågan om krigsskadestånd i en mening, och i avtalets bilaga i två meningar. Enligt avtalets artikel 11 "förbinder sig Finland att, på grund av de skador Finland genom krigsoperationer och besättande av sovjetiskt territorium förorsakat Sovjetunionen, gottgöra Sovjetunionen med ett skadestånd värt 300 miljoner dollar, att betalas under en 6 års period i form av varor (trävaror, papper, cellulosa, havsgående- och flodfartyg, diverse maskiner)". I bilagan till artikel 11 ingår dessutom följande två meningar: "Båda regeringarna bekräftar genom en specialöverenskommelse en detaljerad specifikation av de varor, som Finland bör leverera till Sovjetunionen enligt artikel 11, ävensom de exakta leveranstidpunkterna för vart års leveranser. Som beräkningsbas för det skadestånd, som förutsatts i artikel 11, avses amerikansk dollar enligt dess paritet med guld dagen för avtalets undertecknande, eller 35 dollar per uns guld".

Vapenstilleståndsavtalet definierar således ej med vilka varukvoter dessa 300 miljoner dollar skall uppfyllas. Då den korta uppräkningen i artikel 11 ändå i första rummet nämner varor, som varit traditionella för den finska exportindustrin, förutsatte och trodde man, att lejonparten av krigsskadeståndet skulle kunna betalas i form av produkter från träförädlingsindustrin ej heller fastställdes var prissättningsgrunderna.

Lagen om vapenstilleståndets ikraftträdande stiftades i Finland 4 dagar senare, d.v.s. den 23 september 1944. Utrikesministeriets uppgift blev att få fram en utredning beträffande de varor, som Sovjetunionen ville inkludera i skadeståndsprogrammet medan handels- och industriministeriets uppgift blev att förbereda organisationen och näringslivet för leveranser av sådana varor.

Representanten för de allierades kontrollkommission, herr Gerasimov, som hade kommit till Finland i oktober, tog, som han sade, inofficiellt och i sonderande syfte kontakt med Metallindustriföreningens direktör Gunnar von Wright, för att utröna vilka leveransmöjligheter metallindustrin hade. Man underströk, att den finska metallindustrins prestationsförmåga i hög grad var beroende av möjligheterna att få material och råämnen, som industrin inte själv framställde, och efterlyste - med beaktande av att kriget ännu fortsatte i Europa - möjligheterna till anskaffning av råämnen från Sovjetunionen. Något svar på detta fick man aldrig. Gerasimov hörde sig för på samma vis hos J.O. Söderhjelm, som representerade Finlands Träförädlingsindustris Centralförbund. Då minister Carl Enckell och legationsrådet Johan Nykopp från utrikesministeriet hade skött förberedelserna för krigsskadeståndet, utnämndes nu till deras hjälp en kommitté med bergsrådet Valter Gräsbäck, Finncells VD, som ordförande och till övriga medlemmar bergsråden Aarno Solin och Wilhelm Wahlforss samt kommerserådet Gunnar Jaatinen. Sammanträdet hölls den 10.10 och Gerasimov fick samma dag de uppgifter han efterlyst. Från den finska sidan föreslogs att krigsskadeståndets tyngdpunkt skulle läggas på träförädlingsprodukter.

Då den sovjetiska krigsskadeståndsdelegationen - med I kl. kommissarie Borisov som ordförande - hade anlänt till Finland den 17.10, och av den finska sidan krävde en officiell förteckning över skadeståndsleveranserna före den 19. 10, blev tiden knapp. Finlands regering beordrade den ovannämnda sakkunnigkommittén att fungera som Finlands officiella förhandlingsdelegation. Samtidigt kompletterades kommittén så, att till viceordförande utnämndes bergsrådet Lauri Kivinen medan Gräsbäck kvarstod som ordförande. Vid förhandlingarna den 20.10 överlämnade delegationen Finlands varuförteckning, som var indikerande och utan vare sig kvantiteter eller priser, emedan överläggningar om sådana ej förts, samt underströk att förteckningarna ej skulle betraktas som en offert utan som bas för kommande förhandlingar. Vid detta tillfälle överlämnade Borisov överraskande en förteckning över de fartyg Sovjetunionen önskade. Man krävde att en stor del av den finska handelsflottan omedelbart skulle överlåtas, vilket skulle ha betytt att handelsflottan skulle ha åderlåtits på sin bästa del. Samtidigt överskred kraven på fartygsnybyggen de finska varvens sammanlagda kapacitet.

Överraskningarna var inte slut med detta, utan Borisov meddelade också, att Sovjetunionens officiella ståndpunkt var, att skadeståndsleveranserna skall prissättas enligt den prisnivå, som varit rådande år 1938. Dessa Borisovs krav betydde för det första att handelsflottans storlek skulle minska till en tredjedel av vad den varit före kriget, med tyåtföljande stora svårigheter för såväl exporten som importen, och för det andra förutsatte det en betydande utbyggnad av vår varvsindustri.

Principen för prissättning - 1938-års prisnivå - ökade skadeståndsbelastningen till nästan den dubbla gentemot det man antagit. De finska förhandlarna protesterade givetvis mot såväl överlåtandet av handelsfartygen, som i synnerhet emot tolkningen av prissättningen. Minister Enckell, som hade närvarit vid underhandlingarna såväl i mars som i september visste, att 1938-års prisnivå aldrig nämnts vid överläggningarna med minister Molotov, utan att man talat om gängse priser, varmed finländarna givetvis hade förstått att dagspriser avsågs. Med begreppet 1938-års priser ville Sovjetunionen helt enkelt försäkra sig om att den skulle få de varukvantiteter som varuförteckningen omfattade. Till skadeståndsleveransernas värde fick man därmed genast lägga kostnadsdifferensen mellan åren 1938 och 1944, och dessutom föll risken för kostnadsnivåns ökning under hela den sexåriga leveransperioden på leverantören.

När Borisov dessutom meddelade, att konsumtionsförnödenheter, d.v.s. närmast skogsindustriprodukter, fick täcka högst 50 milj. dollar, och varor till ett värde av 250 milj. dollar skulle utgöras av metallindustriprodukter, lämpade sig dessa krav synnerligen dåligt för den finska industrins struktur. Enligt finländarnas uppfattning var 150 milj. dollar en ovillkorlig övre gräns för metallindustriprodukter.

Efterklok kan man givetvis fråga sig, hur man vid överläggningarna i september hade lämnat så väsentliga faktorer som en detaljerad varuförteckning och prissättningsgrunderna öppna. Det bör dock observeras, att vid förhandlingsbordet satt f.d. fiender vilkas kännedom om motpartens förhandlingskultur var bristfällig. Misstänksamheten på var sida var påtaglig. Den första månaden efter vapenstilleståndet hade varit deprimerande.

Kontrollkommissionen under ledning av sin ordförande generalöverste Zdjanov, som hade undertecknat vapenstilleståndsavtalet, hade anlänt till Helsingfors. Relationerna mellan kontrollkommissionen och statsminister Castrens regering var ansträngda. En ny regering tillsattes. Paasikivi blev statsminister 17.11.1944. Krigsskadeståndsfrågorna gick nu in i ett nytt skede.

Kontrollkommissionens ordförande generalöverste Andrei Zdjanov hörde till Stalins närmaste förtrogna. Han skötte ärendena direkt med Stalin. I mars 1940 hade han fredsavtal med Finland. Under Vinterkriget var han medlem av den sovjetiska norvästarméns krigsråd; armén på Karleska näset. Han var närvarande när avtalet om bildandet av den s.k. Terijokiregeringen slöts, och under fortsättningskriget hade han lett Leningrads försvar.

Den 25.11 meddelade kontrollkommissionens ordförande den nya statsministern Paasikivi Sovjetunionens definitiva ställningstagande. Vissa eftergifter hade gjorts. Principen om 1938-års prisnivå förblev i kraft, dock så, att priset för kapitalvaror kan höjas med 15 % och för konsumtionsvaror med 10 %. Metallindustriprodukter bör levereras för 175 milj. dollar och konsumtionsvaror för 125 milj. dollar. Vinnaren hade dikterat sina villkor. Villkoren var godkända av Stalin, som också hade gett Zdjanov fullmakt att överta kontrollen av Finlands industri om saker och ting ej börjar löpa. Zdjanov medgav, att programmet oundvikligen förutsatte en utvidgning av Finlands metallindustri, men meddelade att Sovjetunionen, sedan krigsskadeståndet blivit levererat, skulle placera kommersiella beställningar hos den utvidgade metallindustrin. När den sovjetiska sidan sedan presenterade varuförteckningen, var den, på grund av den nedsatta prisnivån, betydligt mer omfattande än den, som den finska sidan hade föreslagit. Under förberedningsfasen hade kontrollkommissionens delegater vitt och brett besökt finsk industri, och därmed fått en klar uppfattning om den, och sålunda kunnat dimensionera kraven jäms med toppkapaciteten.

Efter underhandlingar, som pågick dag och natt under tre veckors tid, och som från vår sidan leddes av Walter Gräsbäck, blev dokumenten klara.

Krigsskadeståndsavtalet, det s.k. grundavtalet, undertecknades den 17.12, och varuförteckningen fick det innehåll, som framgår av bifogade bilaga 3. Av bilaga 2 framgår hur dåligt krigsskadeleveransernas sammansättning lämpade sig för den industriproduktion som rått före kriget. I synnerhet skulle metallindustrins kapacitet visa sig vara alldeles otillräcklig, trots att man inte ens i detta skede ännu kunde överblicka hela vidden. Produkttitlarnas specifika innehåll var ännu ej definierat. Också beträffande fartygen kände man endast typbeteckningarna, utan närmare specifikationer av leveransomfånget och fartygens beskaffenhet. Till fördel var, att man kunde komma överens om att merparten av de två första årens leveranser kunde utgöras av skogsindustriprodukter. I bilagan till avtalet specificerades även förseningsböter. Partier, som levererades mer än en månad för sent eller med brister, ledde till erläggande av 5 % förseningsböter. Ett års försening ledde till böter, som motsvarade 55 % av respektive leverans värde. Bötesklausulen var oskälig emedan force majeure-villkor, som hör till normala leveransvillkor, ej ingick. Materialförseningar från utlandet utgjorde inte befrielsegrund för erläggandes av förseningsböter. Ansträngningar gjordes för att få dessa villkor ändrade, dock utan framgång. Det enda medgivande man fick var ett löfte om att detaljerade varuspecifikationer skulle erhållas före 15.2.1945 för sådana varor, vilkas framställning tog längre tid än ett år eller sådana, som tidigare inte producerats i Finland. Sovjetunionen uppfyllde dock inte detta löfte, ett faktum som i vissa förseningsfall kunde åberopas.

Från detta utgångsläge började Finland erläggandes av krigsskadeståndet; i ett läge när bl.a. besättandet av den evakuerade befolkningen och kriget i Lappland ännu pågick. Utöver krigsskadeståndet måste Finland returnera eller ersätta egendom som från Sovjetunionen flyttats till Finland medan kriget varade, överlåta till Sovjetunionen i Finland befintlig tysk egendom samt delvis i form av varor till Sovjetunionen utbetala tyska fordringar i Finland; ett sakförhållande, som påverkade även varvens leveranser, något jag senare återkommer till. Skadeståndsförteckningens krav på att 119 handelsfartyg skulle överlåtas i december 1944 försvårade all sjöfart, inklusive den som hade behövts för skadeståndsleveranserna. Överlåtelsen av två isbrytare medförde stora olägenheter. Då tonnaget vid krigsslutet var i dåligt skick, krävdes stora uppoffringar för att få fartygens utrustning, reservdelar och själva fartygen i sådant funktionsdugligt skick, att de kunde överlåtas. Detta arbete leddes av en kommitté, vars ordförande var professor Jaakko Rahola.

Skeppsredare Gustav Thordens åtgärder bör i detta sammanhang nämnas som en liten episod. Han hade flyttat den modernaste delen av sin flotta ut ur det finska registret till Stockholm, så att de stod utanför räckhåll. Då en del av dessa fartyg var sådana som Sovjetunionen uttryckligen hade önskat, föranledde denna förlust friktion och misstroende i samarbetet med kontrollkommissionen. Nyhetsbyrån TASS beskyllde t.o.m. Finlands regering för konspiration. I viss mån lyckades man pruta ned kraven på överlåtelsen; den slutliga förteckningen kom att omfatta 82 i fartygsregistret införda fartyg och 22 oregistrerade, med en sammanlagd bruttodräktighet på 82520 registerton. Som gottgörelse av krigsskadeskulden motsvarade detta 14 milj. dollar eller 4,6 %.

Finlands handelsflotta vid tiden för krigsslutet förlorade sålunda 25 % av sina fartyg, den bästa och modernaste parten. Fartygsbeståndet reducerades- medan kriget varade och på grund av överlåtelserna sammanlagt med 65 %. Med den resterande 35 %:s andelen skulle man sedan uppfylla hela det transportbehov den finska exportindustrin hade samt industrins och i synnerhet skadeståndsindustrins importbehov.

Verksamhetens organisering

Bas för verksamheten var grundavtalet om krigsskadeersättningar, undertecknat den 17.12.1944. På tre månader hade man utarbetat Finlands industris verksamhetsplan för nästan 10 år framöver.

Bilaga 3
FINLANDS KRIGSERSÄTTNINGAR 1944-1952

GRUNDAVTALET 17.12.1944

Under loppet av 6 år, fr.o.m. 19.9.1944 levererar Finland krigsersättningar för 300 milj. $ fördelat jämnt till 50 milj. $ per år.

Varugrupp Värde
1000 $ *) %
Maskiner, apparater,
maskinerier för fabriker
Nya fartyg
Pappersindustriprodukter
Träindustriprodukter
Kabelprodukter
Fartyg från handelsflottan 100876

60172
59000
41000
25000
13952 33,6

20,1
19,7
13,7
8,3
4,6
Sammanlagt 300000 100


*) Prissatt enligt 1938-års prisnivå

Det hade framgått, att de uppfattningar man haft då vapenstilleståndsavtalet undertecknades, hade varit optimistiska. Nu visste man, att krigsskadeståndets omfattning skulle stiga till minst det dubbla, till samma nivå man vid underhandlingarna i mars-april hade förkastat som omöjlig. Produkterna var fastställda, ävensom de priser dessa skulle beräknas motsvara vid gottgörandes av skadeståndet. Produkternas faktiska kvalitet och leveransomfång skulle klarna först under kommande förhandlingar, ävensom fakturans slutliga summa, vilken skulle kunna överblickas först då uppgiften var slutförd och den definitiva kostnadsnivån klarnat. Sovjetunionen visste vad den skulle få. Finland visste inte vad allt detta skulle komma att kosta.

Men trots allt gällde det att gripa sig verket an och utforma en organisation för det. Statsrådet hade redan 13.10 utsett en delegation för krigsskadeståndsindustrin och till dess ordförande VD för Veitsiluoto Oy, bergsrådet Lauri Kivinen. Han hade under krigstiden framgångsrikt verkat som arbetskraftschef och sedermera som chef för evakueringen av Lappland. Inom handels- och industriminsteriet hade t.f avd.chef Uolevi Raade uppgjort en promemoria beträffande organiserandet av krigsskadeståndsproduktionen, de organ som skulle bildas och dessas befogenheter. På basen av hans PM godkändes de erfoderliga befogenheterna, som var synnerligen exeptionella, t.o.m. omfattande möjlighet till annektering av industri. Enligt Raades förslag skulle den exekutiva myndigheten vara en del av handels- och industriministeriet, men i detta hänseende avvek man från förslaget. I stället grundades en myndighet kallad Soteva (övers. anm.: delegationens finska namn Sotakorvausteollisuuden valtuuskunta) underställd delegationen för krigsskadeståndsindustrin. Delegationens ordförande fungerade samtidigt som myndighetens - Sotevas – chef. Sålunda lades hela verksamheten i händerna på erfarna industrimän. Den lösning man valde var riktig och möjliggjorde en flexibel verksamhet. Delegation bestod av erfarna industrimän och till kontaktperson gentemot handels- och industriministeriet utsågs regeringsrådet Sakari Tuomioja. Overingenjör Ilmari Harki från Outokumpu Oy blev viceordförande och till delegater valdes friherre G. Wrede, Ed. VD för Petsamo Nickel samt VD Juuso Walden från Yhtyneet Paperitehtaat. Mycket väsentligt är också, att till delegat även invaldes Metadarbetarförbundets ordförande Yrjö Rantala.

Myndigheten "Soteva" inkvarterades i det nya Sokoshusets 6. våning och med tiden fyllde Soteva hela 4 våningar där. Soteva öppnade, närmast för råvaruanskaffningar och finansieringsfrågor, under årens lopp ett flertal kontaktbyråer i de vikigaste europeiska länderna och även i USA.

På den sovjetiska sidan handhades ärendena av Sovjetunionens krigsskadeståndsförvaltning, till en början under ledning av herr V. Gerasimov. Förvaltningen inkvarterades i hotell Karelia på Kajsaniemigatan där den 40 man starka personalen med åren växte till hela 200 personer. I dagligt tal kom kontrahenterna att kallas Soteva respektive Karelia.

Till verket

För Soteva gällde det att finna leverantörer för hela den långa produktförteckningen, samt överenskomma med dem om leveransvillkor och prissättningsmekanismer. Visavi träförädlingsindustrin förlöpte detta ganska enkelt; företagen åtog sig uppdragen i enlighet med sina produktionsinriktingar. Soteva betalade gängse priser. Betydligt svårare blev situationen på metallindustrisidan, där man fann leverantörer endast för en del av produkterna. Man underhandlade om produktlistan med företagen, som meddelade vilka produkter de ansåg sig kunna leverera. Detta var ett slags "skala av från toppen" -metod, som möjliggjorde en rask början och ett fullt utnyttjande av befintligt kunnande och existerande resurser, men resulterade i att man kvar i bottnen på korgen sedan hade en massa problem att lösas i ett senare skede.

Soteva måste skapa ett system med vilket man kunde bevaka leveranstidtabeller och följa upp kostnader på olika fabriker. Man lyckades med detta och ännu på 60-talet kunde man inom metallindustrin spåra Sotevas inverkan på produktionsövervakningen och kostnadsuppföljningen. Av leveranserna till Soteva utfördes vissa på avräkning medan man om andra kommit överens om fast indexbundet pris.

Situationen på skeppsbyggnadssidan (bilaga 4) började klarna, när Oy Wärtsilä Ab:s chef, bergsrådet Wilhelm Wahlforss bryskt sade ifrån, att han inte ville ha något att göra med "träbåtstrollen" i listan, och valde ut fartygstyper, som passade Wärtsiläs varv. Sådana fanns det gott om i förteckningen då man redan vid uppgörandet hade lyckats få med sådana typer, som Wärtsilä redan tidigare byggt och av vilka några t.o.m. var under byggnad. Detta ledde till att den fastställda kvoten t.o.m. överskreds de första åren. Sist och slutligen visade det sig, att leveransförteckningens hårdaste nötter att knäcka blev träfartygen, kompositpråmarna på 1000 ton, och de havsgående skonarna på 300 ton samt de havsgående fisketrålarna av stål.

Bilaga 4
FINLANDS KRIGSERSÄTTNINGAR 1944-1952


Nya fartyg

Avtalet Slutligt
17.12.1944 avtal

Havsgående bogserare, 800 hkr 30 30
Havsgående bogserare, 600 hkr 20 20
lnsiöbogserare, 500 hkr 12 12
Insjö-/flodbogserare, 400 hkr 27 27
Havsgående pråmar, 3000 ton 30 30
lnsjöpråmar, 2000 ton 25 25
Havsgående motorfartyg (GL) 3 3
Havsgående motorfartyg (MR) 5 5
Havsgående ångfartyg, 3200 t - 7
Havsgående ångfartyg (GL) 3200 t 2 2
Havsgående ångfartyg, 2000 to 2 2
Havsgående fisketrålare, 800 hkr 10 10
Kompositpråmar, 1000 t 200 205
Havsgående skonare, 300 t 90 91
Dockningsanordningar för havsbruk 4 4
Flodbogserare, 150 hkr - 50


För dessa blev man tvungen att skapa en ny skeppsbyggnadsindustri. En stor mängd mindre bogserare lyckades man däremot placera hos små varv längs insjöarna och delvis vid kusten.

Man hade föreställt sig, att träfartygen skulle påminna om ångsluparna och pråmarna på Saimen. När man sedan fick leveransspecifikationerna, visade det sig att kravnivån var en helt annan, och att det inom landet varken fanns kompetenta konstruktörer eller övrig personal och inte heller varv, som skulle gå iland med uppgiften. Problem nummer ett blev givetvis konstruerandet av dessa fartyg. Om skonarna på 300 ton hör vi idag närmare i ett annat föredrag; beträffande konstruerandet av kompositpråmarna kan konstateras att den frågan löste sig då Rauma-Raahe Oy i Helsingfors satte upp en konstruktionsbyrå under ledning av professor K. Albin Jansson. Denna byrå kom sedan att utföra konstruktionsarbetet för alla varvs kompositpråmar för Soteva. Kompositbegreppet betyder att fartygens botten och sidobordläggning var av trä och alla andra komponenter av stål. För att bygga dessa var man tvungen att grunda helt nya varv såsom Valkon Laiva Oy i Pernå och Teljän Tehtaat Oy i Björneborg. Dessutom involverades Rauma-Raahes varv i Raumo, Nystads varv i Nystad, Reposaaren telakka ja konepaja på Räfsö samt varvet i Pansio (Åbo), som ägdes av Valtion Metallitehdas (senare Valmet). För att lösa skonarfrågan beslöt man att invid det sistnämnda varvet grunda Oy Laivateollisuus Ab, som skulle använda helt modern serieproduktion. Byggtidtabellen för detta varv höll emellertid inte, och man fick inte igång produktionen planenligt, varför man av "skonartalkot" fick lov att överföra delar på Hollming Oy i Raumo, Aug. Eklöf i Borgå och med en liten insats, omfattande ett fåtal skonare, också på Valkon Laiva Oy. Frågan om de havsgående trålarna löste man genom att kommendera statens eget varv på Skatudden att bygga dem.

Man kan givetvis anse att fördelningen av fartygsbeställningar inte utföll rättvist och att andra ställdes inför de egentliga svårigheterna och inte den största byggaren, Wärtsilä. I viss grad blev det så, men man bör också konstatera, att fördelningen såtillvida var ändamålsenlig, att befintligt kunnande och existerande resurser - härmed anser jag Wärtsiläs varvskapacitet - genast kunde tas i effektivt bruk, och man kunde därigenom starta krigsskadeståndsleveranserna genom att överlåta fartyg, som redan var under byggnad på Wärtsiläs varv. Detta faktum har i vissa sammanhang tolkats så att varvsindustrins skadeståndsleveranser var relativt blygsamma och bestod av gamla kända fartygstyper. Som helhet taget var fallet dock ingalunda detta.

För att få träfartygen byggda, hade man lyckats finna företagare - samtliga privat - som var villiga att bygga erforderliga produktionsanläggningar och ta den risk detta medförde; framtiden för träfartygsvarven bedömdes ej vara ljus sedan skadeståndsleveranserna fullgjorts. Dessutom måste man hitta teknisk personal, ingenjörskår, konstruktörer, arbetsledare och arbetare. Man fick lov att samtidigt planera produktionsanläggningarna och produkterna man där skulle bygga. Antalet fartygsbäddar växte från 10 st. år 1944 till 66 st. år 1952. Ett renodlat exempel var Valkon Laiva Oy i Pernå, som byggdes på jungfrulig mark inklusive bostäder och allt nära hamn. Det samma var fallet med Oy Laivateollisuus Ab. Hollming byggde själva varvet, för deras del fann man bostäder i staden. Detta gällde också för Teljän tehtaat, Nystads varv, Pansio och Räfsö.

Den övriga metallindustrin berör jag här endast med några korta kommentarer (bilaga 5). Det kan konstateras att man visavi produktfördelningen följde samma grundprincip: Företagen fick välja för dem lämpliga produkter och leveranser. Det övriga blev man tvungen att lösa på andra vis.

Bilaga 5
FINLANDS KRIGSSKADESTÅND 1944-1952

Exempel på verkstadsprodukter som ingick i ersättningarna

Kvantitet Levererat
17.12.1944 antal

Smalspåriga ånglok 500 589
Smalspåriga motordrivna 200 97
Smalspåriga godsvagnar 5.500 6185
Lokomobilar, 175 hkr 300 300
Ramsågar 360 259
Maskinerier för trähusfabriker 11 fabriker 17 fabriker
Maskinerier och kraftverk
fanerfabriker 6 fabriker
Maskinerier för trämjölsfabriker 2 fabriker
El-motorer (upp till 100 kW) 34420 st.
Sammanlagt 230 positioner

Dessa "andra vis" betydde i allmänhet att man ålade statens egna industrier att ta fram resten. Man varken ville eller blev nödd att grunda nya mekaniska verkstäder; däremot utvidgades och moderniserades befintliga verkstäder varigenom deras kapacitet höjdes. Industrins maskinpark ökade under åren 1944 till 1948 med 80 %. Bristen på konstruktörer löstes till stor del då statens flygmaskinsfabrik upphörde med sin verksamhet och därmed 300 erfarna och kunniga konstruktörer kunde ställas till krigsskadeståndsindustrins förfogande.

Det "extra" krigsskadeståndet

Finland ålades att till Sovjetunionen leverera en betydande mängd industriprodukter utöver det som stipulerats i listorna över skadeståndsleveranser. Detta föranleddes av att tysk egendom skulle överlåtas och att tyska fordringar skulle utbetalas till Sovjetunionen. Som exempel på det föregående kan nämnas tyskarnas militärbaracker i Finland, vilka skulle demonteras och monteringsfärdiga levereras till Sovjet, ävensom den tyska underhållsbanan i norra Finland, som demonterades varefter rälsen och syllarna sändes över gränsen. I stället för de demonterade barackerna levererades helt nya.

Att överföra tyska fordringar till Sovjetunionen visade sig vara en mer komplicerad operation. Sovjetunionen ville att ca halva summan skulle placeras i finska företagsaktier. Emedan privata bolags aktier visade sig vara svåra att uppbringa, erbjöd statsminister Mauno Pekkala på fifty-fifty basis andelar i finska statsbolag. Aktuella var Outokumpu, Enso-Gutzeit, Veitsiluoto, Oulu, Imatran Voima och Statens Metallfabriker (Valmet). President Paasikivi ingrep dock och lyckades avstyra detta. Det avtal Pekkala föreslagit återtogs och den mångfasetterade processen slutade med att bl.a. pansarfartyget Väinämöinen överläts och varven fick i uppdrag att ytterligare bygga 67 trålare av trä. Denna tilläggsleverans var ingalunda ägnad att lätta på varvens redan rådande överbelastning.

Erhållna eftergifter

Som ovan nämnts engagerade sig Stalin starkt i de finska skadeståndsvillkoren.

Den första eftergiften var att efter det fjärde året de stränga förseningsböterna ej mer utmättes. Å andra sidan förekom egentligen ej mer förseningar i större utsträckning.

Den verkligen positiva överraskningen kom i oktober 1945, då samfundet Finland-Sovjetunionens kulturutskott under ledning av minister Johan Helo - kommunist förresten - var kallad till en mottagning i Kreml. Gästerna emottogs av både Stalin och Molotov. Även krigsskadeståndet diskuterades. Stalin gav då Finland en förlängning av leveranstiden, en respit på två år, varefter Johan Helo, Mauri Ryömä och Hertta Kuusinen tackade för denna stora gåva till Finlands folk. De facto hade denna fråga redan tidigare diskuterats. "Gåvan" skulle bara delges "de rätta människorna".

Den andra eftergiften kom sedan år 1948 sedan VSB-pakten hade slutits. Ministrarna Murto, Janhunen och Leino - återigen kommunister - inlämnade till statsrådet en skrivelse, där de föreslog att regeringen, åberopande de förbättrade relationerna staterna emellan, skulle göra en framställan om eftergifter av krigsskadeståndsleveranser. Innan den finska regeringen hade hunnit behandla skrivelsen, publicerades den i Moskva-tidningar, och Sovjetunionens envoyé Savonenkov meddelade att den sovjetiska regeringen hade beslutat hjälpa Finland genom att fr.o.m. inkommande 1 juli avskriva 50 % av den resterande krigsskadeskulden. Då Finland vid det laget hade erlagt 153 milj. krigsskadeståndsdollar eller m.a.o. väl hälften, utgjorde denna eftergift alltså ca 1/4 av totalbeloppet. Det må observeras att då Finland vid fredsförhandlingarna i Paris våren 1947 hade föreslagit en reducering med 100 milj. dollar, ansåg ordföranden minister Molotov förslaget vara skamligt. När man sedan reviderade produktförteckningarna, visade det sig, att eftergiften inte till någon del berörde fartygsleveranser, men däremot i betydande grad leveranser från verkstadsindustrin. Genom skickligt förda förhandlingar lyckades man utesluta några stora leveranser av fabrikskomplex, vilka sannolikt skulle ha berett stora svårigheter.

Bokslut

Då fredsavtalet i Paris undertecknats och det sista krigsskadeståndståget i augusti 1952 hade passerat Vainikkala gränsstation och det sista skadeståndsfartyget i september lämnat varvet, kunde man i Finland känna att krigstiden var över och en återgång till ett normalt liv kunde ta vid. Förvisso hade de territoriella avträdelserna och besättandet av den evakuerade befolkningen föranlett stora omvälvningar i landet, men lika djupa spår lämnade krigsskadeståndsleveranserna. Det finska näringslivets struktur var efter detta en totalt annan än den varit 1939. Krigsskadeleveranserna kom de facto att utgöra en stor statlig utvecklingsinsats, som industrialiserade Finland; finansierad genom skuldsättning. Krigsskadeståndets andel av statsutgifterna var 16,3 % år 1945 och minskade under årens lopp till 5 % år 1952. Emedan skadeståndets tyngdpunkt, visserligen tvärtemot finländarnas önskan, låg på metallindustrisidan, kom industrins struktur att bli betydligt mångsidigare. De stränga leveransvillkoren och kvalitetskraven föranledde, att vår metallindustri - som man idag skulle säga - blev "kvalitetsmedveten och van att beakta kundens önskemål".

Intressant är att teoretisera därom, vad skulle ha skett, om skadeståndsleveranserna hade kunnat levereras huvudsakligen i form av skogsförädlingsprodukter, så som finländarna ursprungligen hade önskat. Man har beräknat, att om hela skadeståndet hade utgjorts av skogsförädlingsprodukter, skulle det ha bundit 80 % av den industrins kapacitet. Då leveransernas tyngdpunkt låg på metallindustrisidan uppstod inga arbetslöshetsproblem, vilket givetvis bidrog till att upprätthålla samhällsfred under de redan annars så svåra tiderna. Träförädlingsindustrin hade redan sen förkrigstiden etablerade marknadsföringskanaler till utlandet, varför en uppstart av dess export och därav följande inkomster i fria valutor, var betydligt lättare att uppnå, än det någonsin hade varit för metallindustrin.

Om inte löftena om order till metallindustrin efter skadeståndsperioden hade infriats, skulle riket ha stått inför en betydande arbetslöshet. År 1950 slöts med Sovjetunionen det första 5-årshandelsavtalet för åren 1951-1955, och sådana avtal slöts sedan ända till 1990-talet. Även dessa exportavtals tyngdpunkt låg på metallsidan och därigenom utvecklades Finlands metallindustri till en mångsidig industrigren med goda förutsättningar även i internationell konkurrens. Visserligen besannades också de risker man hade fruktat. Handelsavtalen omfattade inte leveranser från alla produktionsanläggningar och alla leverantörer. Bl.a. var man tvungen att skära ner trähusproduktionen till ca en tredjedel. En betydande förändring skedde också då avtalsperioden 1961-1965 vidtog, då pråmar på I 000 ton ej mera omfattades av avtalet. Detta ledde till omstrukturering av produktionsinriktningen på flere varv. Men merparten av de metallindustriföretag, som tog del i skadeståndsleveranserna, var synnerligen framgångsrika ända till 1990-talet till stor del tack vare leveranser till Sovjetunionen. Vi kan med fog konstatera, att vi under dessa år erhöll kompensationen för krigsskadeståndet.

Eventuellt var skadeståndsleveranserna från Finland viktigare än vi kunde ana för Sovjetunionen. Under krigstiden hade industrin där omvandlats till krigsförnödenhetsindustri samt en stor del av produktions- och transportresurserna ödelagts. Krigsansträngningarna fortsatte allt intensivare ända till sommaren 1945. Man fick finländarna att påbörja återuppbyggandet av Sovjetunionen redan fr.o.m. 1944. Den finska industrin var snabb, flexibel och hade prestationsförmåga. De produkter den finska industrin levererade var av god kvalitet, och dess prestationsförmåga utnyttjades till att klara av problem man i Sovjetunionen icke lyckades lösa. Man hade sannolikt inberäknat dessa leveranser i Sovjets följande 5-års plan. Man kan fråga sig, var säkerställandet av skadeståndsleveranserna ett av skälen till att kommunisterna under farans vår 1947 inte österifrån fick det stöd för sina förehavanden, som de hade förväntat sig?

Efter skadeståndsperioden kunde Sovjetunionen från Finland köpa de industriprodukter man behövde, i utbyte mot för dem lägliga råvaruleveranser. Finland var i flere avseenden, speciellt under det kalla krigets dagar, en lättare handelspartner än vissa centraleuropeiska industriländer.

Skadeståndsleveranserna åren I 944-1952 från Finland till Sovjetunionen är ett område, som kunde utgöra ett intressant forskningsobjekt. Vi får hoppas att också detta område skall intressera forskare nu när även den sovjetiska arkiven står till förfogande.

Skonaren Vegas restaurering lämpar sig väl som ett monument till åminnelse av den finska metallindustrins genombrottstider och som en hedersbetygelse för den generation, som efter fem krigsår under åtta års tid av uppoffringar för krigsskadeståndet och åtstramningar grunden för dagens Finland.

KÄLLOR TILL DEN FINSKSPRÅKIGA ORIGINALTEXTEN

Jaakko Auer - Suomen sotakorvaustoimitukset Neuvostoliitolle, WSOY 1956
Ilmari Harki - Sotakorvausten aika, Gummerus 1971
Bruno Suviranta - Suomen sotakorvaus ja sen taloudelliset seuraukset, Suomen Pankki 1945 11
Bruno Suviranta - Sotakorvaustavaran hintasuhteet, Suomen Pankki 1948
Johan Nykopp - Paasikiven mukana Moskovassa, 1975
J-0. Söderhjelm - Kolme matkaa Moskovaan, 1970
Lauri Hyvämäki - Vaaran vuodet 1944-1948, Otava 1957
Hannu Rautkallio - Suomen suunta 1945-1948, W & G 1979